Om havet har gjorts otaliga dikter, sånger, böcker, filmer och mycket annat. De kärleksfulla känslor som havet framkallar är mycket djupa. Orden nedan har berört många.
Havet är mänsklighetens vagga
Under antiken fanns det inga stater vid Östersjöns stränder. Det fanns bara stammar och folk, byar och självständiga handelsplatser. Vi pratade olika språk, man kunde höra svenska och finska, ryska och danska, tyska och estniska. Vi seglade över havet till andra stränder, till främmande hamnar för att idka handel. Vi pratade olika språk, men ändå förstod vi varandra. För människor förstår varandra, bara de vill.
Mellan våra folk rådde inte alltid enighet och fred – karelaren slogs med svensken, dansken rånade på Åland, svensken anföll Estland. Kungarnas krigsstråk stod folken dyrt: spannmål och smör konfiskerades och strandfolkens män kommenderades att gå till sjöss för strid. Men trots alla bekymmer och besvär så stannade Östersjöns strandfolk på sina bosättningar – olika och med olika språk. Människor som fick tjänade sitt levebröd på havet eller de fartyg som förlist i havet.
Kungarna böts ut, farsoterna kom och gick, men livet fortsatte. Generationerna av sjörövare och krigare lämnade sina spår bland strandborna – en fjärdedel sill i tunnan, en roddplats i en gemensam roddbåt, ett sjömanspass, en däcksmans plats på fraktfartyget.
Och havet och stranden. Östersjöns stränder är fortfarande på sin plats. Fortfarande plogar fartygen emedan de transporterar människor och varor, fortfarande såsom för tusen år sedan. På den tiden skiljde inte Östersjön strandborna åt, havet isolerade inte människor, utan förenade dem. Havet var allas transportled, den allra kortaste vägen mellan olika platser, också i skärgården där det inte fanns vägar på torra land. Havet förenar människor också nu, för alla strandbor är strandbor under samma omständigheter som andra strandbor kring Östersjön.
Och havet är mänsklighetens vagga – havet, som är grönt överallt, med brusande vågkammar vita av skum eller det blåa som sträcker sig så långt ögat kan nå. Allt levande – flytande och svävande, kringlande, krypande eller flygande, dykande, simmande eller gående – har fötts ur havet.
Vi kom och vi for, men havet förblir.
